måndag 7 december 2009
söndag 6 december 2009
Paul begär skilsmässa
Bråkade om hemhjälp
För polisen har Paul Anka berättat att han flyttat ut från villan och nu bor på hotell.Men inte ens det kunde rädda tvåsamheten.
I torsdags morse – samma dag som Anna Anka delade med sig av äktenskapstips i sin julkalender på aftonbladet.se – anlände Paul Anka till villan i Lake Sherwood för att skjutsa sonen och styvdottern till skolan.
Då rök han ihop med sin hustru. De bråkade, enligt nyhetssajten Radaronline, om en hushållerska som Anna Anka just avskedat. Grälet blev så infekterat att Anna Anka larmade polis. Flera patruller ryckte ut, men ingen greps.
”Var ingenting”
Svenskan ska enligt sajten ha uppgett att hennes make hotat henne med pistol. Paul Anka kontrade med att låta polisen granska filmerna från husets övervakningskameror – men där syntes inget vapen.Den grova anklagelsen ska ha blivit droppen som fick bägaren att rinna över för Paul Anka.
Torsdagens gräl var inte det första.
För nästan exakt ett år sedan greps sångarens svenska hustru för misshandel. Hon hade då slängt en isbit som träffade så illa att Paul tvingades uppsöka sjukhus och sy två stygn.
– Det var ingenting, sa Paul när Aftonbladet träffade honom dagarna därpå.
– Anna och jag har en bra relation.
Fallet ledde inte till något juridiskt efterspel. Men när svenska ”Svenska Hollywoodfruar” började sändas berättade Anna Anka själv om problemen i äktenskapet för Aftonbladet:
– Familjen tycker att det är jobbigt när jag inte är tillgänglig hela tiden. För Paul är det extra svårt. Han har alltid varit van vid att allt kretsar kring honom.
----------------------------------------------------
på den tiden. Rätta mig om jag har fel.
söndag 29 november 2009
Den bästa artikel jag läst i AB. (Pravda)
Filmprofessorn Astrid Söderbergh Widding rasar i en kolumn i SvD över att läsarna kan kommentera artiklar på nätet eftersom en del är elaka, dumma och cyniska.
De ger näring åt det ogenomtänkta tyckandets kultur, där det är fritt fram att häva ur sig det som råkar komma för en, i tid och otid. Söderbergh Widding anser också att fria kommentarer är ett misstroendevotum mot journalisterna, som tidigare, i likhet med andra demokratiska representanter, haft mandatet att yttra sig i folkflertalets namn.
Kulturetablissemangets don quijote-artade kamp mot yttrandefriheten börjar uppenbarligen ta sig allt mer desperata former. Folk får inte säga vad de tycker för stunden, bara de som tycker rätt är sanktionerade och agerar inom de ramar som för stunden anses vara politiskt korrekta.
Ytterst är det därför demokratins princip som är satt ifråga? skriver professorn. Tja, man kan ju undra om dessa otäcka läsare som tänker på fel över huvud taget borde få rösta. Tänk om de skulle rösta fram fel parti? Så kan vi ju inte ha det, det var väl aldrig meningen med demokratin. Fast egentligen är professorns reaktion lite sorglig. En gång hade hon och hennes gelikar tolkningsföreträde när det gällde verkligheten, de hade makt att bestämma hur det skulle vara, de satt på all information.
Nu har bloggar och kommentatorsfunktioner vittrat sönder deras forna makt och likt en utmärglad hjord dinosaurier vandrar de över en sönderbränd stäpp av global information i jakt på internetfria vattenhål där artfränder kan bekräfta deras svunna storhet.
Det måste vara ett ensamt liv eftersom de flesta redan har anpassat sig till nuet där kommentatorsfunktionen är en tillgång, där journalisterna tvingas bli bättre eftersom faktafel omedelbart påpekas och flödet av fakta och åsikter är konstant. Det går inte att fuska, allt kommer fram i dagern, borta är elfenbenstornen där de upplysta kunde se ned på pöbeln utan att behöva lyssna på deras åsikter.
Visst är det trist med de dårar, rasister och foliehattar som finns på nätet, men hellre blir jag kallad för äcklig idiot än ser åsiktsfriheten bli strypt i den goda smakens namn. De demokratiska principerna omfattar trots allt även dem vars åsikter man verkligen avskyr och måste alltid försvaras, även om det svider ibland.
lördag 28 november 2009
Fakta/Tatueringar
Man kan utan vidare kalla tatueringskonsten för uråldrig. Den äldsta kända tatuerade som hittats var en mer än 5000 år gammal mumie – ”Ötzi” – som hittades nedfrusen i de tyrolska alperna.
Men tatueringarnas historia är i själva verket äldre än så: verktyg och färgpigment som funnits av arkeologer antyder att tatueringar även var aktuellt samtidigt som grottmålningarna, alltså för mer än 40 000 år sedan.
Den något mer moderna tatueringshistorien börjar emellertid på 1700-talet, då upptäcktsresande från Europa, till exempel britten James Cook, besökte Polynesien och där noterade det lokala bruket av ”tatau” – avancerade tatueringar med symbolisk innebörd för såväl religion som krigföring.
Tatueringsseden har sedan dess spritt sig snabbt. Enligt Life Magazine är 40 miljoner amerikaner, eller femton procent av befolkningen, tatuerade. Om vi följer amerikanska trender lika nära som vi brukar kommer omkring två miljoner svenskar att tatuera sig under de närmaste åren.
Apropå tatueringar !
Ebba Cronstedt, 25 år
”Min kropp är min dagbok. Du kan bland annat se en minnestatuering för min mor som gick bort för fyra år sedan. Du kan se en medusa från en tid då jag tyckte hon representerade en del av mig och min personlighet. Du kan hitta många ögon och små texter här och var. På mina fötter står det ’Ars Longa, Vita Brevis’, vilket betyder ’konsten är lång, livet kort’. Det är så jag ser det, man måste göra världen vacker.
Caroline af Ugglas, 36 år
”Min ’här snubblar man’-tatuering är klockren, jag älskar den. Jag hade funderat på den i något år, idén föddes när jag gjorde min systers konstläxa. Hon skulle rita ett övergångsställe och då kom jag på att gubben på skylten kunde snubbla.
Tatueringen står för att jag inte är Miss Perfect. Jag är impulsiv och spontan men det kommer alltid ut något bra av det. Jag tror att man missar mycket annars. Två personer har mejlat mig och skrivit att de har gjort en likadan tatuering, tyvärr har de missuppfattat min och bara gjort en vanlig skylt för övergångsställe.”
