När blev vi dom som vi inte var?

Minns ni 80-talet? Politiken då såg väldigt annorlunda ut mot idag. Framför allt var både den internationella politiken och vardagen präglad av det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen.

Hotet om kärnvapenkrig var närvarande, närvarande i vardagen, närvarande hela tiden. Man visste inte riktigt när man gick och lade sig om världen skulle finnas kvar imorgon. Det är svårt att föreställa sig om man inte upplevt det, men jag kan illustrera med en låt som de flesta har hört, Forever Young av Alphaville. En underbart vacker ballad som man dansade tryckare till innan man gick hem med varandra. Är det någon som tagit sig tiden att lyssna på vad den egentligen handlar om? Det räcker med att titta på de fyra första raderna:

Let's dance in style, let's dance for a while
Heaven can wait, we're only watching the skies
Hoping for the best, but expecting the worst
Are you gonna drop the bomb or not?

Övervakningstrendigheten just nu motiveras med att världen på nåt sätt skulle ha blivit farligare sedan 1980-talet. Den som påstår det ljuger. Det värsta som kan hända idag är att några knäppskallar spränger sig själva i luften på en buss på andra sidan kontinenten. Visst, det är dåligt, men det spelar liksom inte i närheten av samma division som att världen kunde upphöra existera över natten, och hur närvarande skräcken var hela tiden för att någon krigshök, eller något misstag, skulle utlösa undergången.

Can you imagine when this race is won?
Turning our faces into the sun...
Do you really wanna live forever?
Forever young

Så inte fasen har världen blivit farligare.

Alltså, de som var unga på 80-talet dansade tryckare till ballader om kärnvapenkrig och utplåning. Så närvarande var skräcken. Det är något av en ödets nyck att Forever Young kom just 1984.

För mitt i allt detta, så var det också en väldigt stark politisk polarisering. Och vi, hela vår identitet, det var att "vi är inte dom". Det var hela Västeuropas identitet. Och "dom", det var förstås öststaterna, Östeuropa, Stormakt Röd, Warszawapakten. (Ja, Polen har betraktats som ett ont land. Saker kan svänga snabbt.) "Dom", det var staterna som övervakade sina egna medborgare. Som kränkte dem och inte lät dem ha ett privatliv. Som avlyssnade deras telefoner, som ångade upp deras brev.

Det var till och med så att staten i Östeuropa hade gästböcker i varje hem. Den som besökte någon var tvungen att skriva upp det i gästboken, så att staten kunde kontrollera vem som hade haft kontakt med vem. Det var hemskt. Staten ägde gästböckerna.

Så fort valet är över, så avser både Alliansen och de rödgröna att driva igenom trafikdatalagring, så att staten kan kontrollera vem som har haft kontakt med vem, när, hur länge, och till och med varifrån.

Var är skillnaden? Var är skillnaden?

Jag tittar på det hela om och om igen, och jag måste förfärad konstatera att jag faktiskt inte ser någon.

Vi var inte dom. Det visste vi alla. Hur blev vi dom? När blev vi dom?

Har vi glömt hur förfärade vi var?

Har vi glömt att folk kunde välja mellan det osäkra Västtyskland med sina terrorister på 80-talet, och det säkra och totalövervakade Östtyskland med nästan obefintlig brottslighet, och flydde i drivor till Västtyskland så fort de fick chansen? Och att de tyvärr alltför ofta sköts ihjäl när de försökte ? det var något människor till och med offrade livet för, att de föredrog ett samhälle med terrorister, riktiga terrorister, framför ett samhälle med statlig övervakning mot terroristerna?

När blev vi dom som vi inte var?

Idag är det bara Piratpartiet som driver frågan om rätten till ett privatliv. Flera andra partier påstår sig ha integritet på sitt program "plus en massa annat". Problemet är just det där en massa annat, och att de prioriterar det framför rätten till ett privatliv.

När det här skickas ut är det exakt en vecka tills vallokalerna stänger, och jag vill påminna alla om hur man bemöter det som är den vanligaste kritiken mot oss ? att vi skulle vara ett enfrågeparti, eller att det skulle vara ett problem att vi inte har ett heltäckande politiskt program.

Till att börja med har jag illustrerat med berättelsen innan varför den frågan är viktigare än något annat. Det är faktiskt inget man kan kompromissa om ifall man till exempel får igenom en bensinskattehöjning på 49 öre i stället. Det är inte en fråga man, eller åtminstone vi, kan kompromissa med över huvud taget. Ändå kallas vi envist för enfrågeparti av våra belackare. Det är ohederligt.

Inget parti runt fem-sex procent, alltså stödpartier i Sveriges riksdag, kan få igenom en heltäckande politik. Därför är det djupt oärligt att de låtsas att de kan få igenom en heltäckande politik före valet, för att sedan släppa nitto procent av sin politik på golvet efter valet för att i själva verket driva en eller två frågor. Vi är faktiskt det enda partiet som är ärliga nog att inte låtsas som om vi kan få igenom allt vi vill, vilket inget stödparti kan, utan i stället deklarerar redan före valet vad vi tänker driva.

Det är något vi ska vara stolta över, och det är en ärlighet som de andra partierna inte kan eller ens tänker försöka matcha.